josephinemadsen

Jag började skriva med en kvinna här om dagen, det började med att jag gick in på hennes blogg och där hittade jag ordet ;misantropisk. Och nyfiken som jag är var jag tvungen att fråga henne vad ordet betyder och om hon kunde ge mig en bra förklaring ( jag förstår inte så mycket och har urdåligt minne nu när jag är lite nere! ) Och jag fick denna fantastika förklaring på just ordet " misantropisk" ; När man är misantrop så hatar man det mänskliga släktet. Inte en person, inte en viss grupp, utan alla. Och man föraktar dom och vill varken prata eller umgås med dom egentligen, sen finns det ju undantag. :Å. Alltså är inte rasister misantropiska,. För er som inte riktigt förstod brudens förklaring till mig så hatar man alla människor ( dock måste man ha en annledning till det och inte bara säga " jag hatar för att" ) Och du hatar inte bara mörkhyade, vita,gula,blå eller oranga utan du hatar alla. Det denna tjej menar med undantag så kan det va att du kanske kan träffas och umgås med max 2 personer. Din mamma, pappa, syskon eller kanske partner. Mer än så är det inte. Jag måste säga att jag älskar ordet misantropisk. Smaka på det själva, det är lixom lätt hanterligt men endå svårt. Jag hade ingen aning från början om vad ordet ens betydde och att det fanns ett ord för sånt! Sedan finns det ordet asocial, det är motsattsen till social ( social gillar du att prata och umgås med folk ) det är asocial jag har blivit nu senaste tiden, jag vill knappt träffa mina föräldrar som jag bor under samma tak med. Jag hatar att snacka ( förut älskade jag det och uttrade mig om allt och hade allmänt kul ) så är det inte längre, visst har jag kul än. Men jag har ytterst svårt att prata. I klassrummet sitter jag helst tyst och bara sitter i mina egna tankar ( men är endå med på lektionerna och lyssnar ) förut kunde jag gå in i duskutioner. Men inte längre. Samma att möta någon på skolgården och prata med den är svårt. För att jag glömmer saker, det är äckligt som tusan. För jag kan typ börja tänka " fan låste jag cykeln " nr jag gått 2 steg ifrån den efter att ha låst den. Och massa sånadär saker, jag glömmer bort nära vänners namn därför döper jag de gärna till " storebror, älskling, babe, gullet och sötboll " för det blir lättare att komma ihåg sånt än själva namnen. Dock tror jag inte det är mitt minne som får folk att börja undra vad som händer med mig utan det är det sociala. Att jag knappt pratar telefon, jag skriver knappt sms längre eller något. Jag vill inte umgås något speciellet. Men detta ska det bli ändrat på. För just nu träffar jag vissa med tvång ( det vill säga att de vänner som känner mig extremt mycket nästan tvingar ut en och man tvingar sig själv och mina föräldar hjälper till att tvinga mig ) Vilket jag är tacksam över! Men snart ska detta få en ändring och jag ska bli den samma som jag en gång i tiden var! För något jag hatar är när vänner, speciellt
Mikaela Aksu ( Storebror ) som jag umgås med extremt mycket med för hon kan snacka och jag bara lyssnar märker att man inte är sig själv. Utan påpekar att det är jobbigt när hon märker att jag inte kan skratta på riktigt eller va mig själv på samma sätt jag en gång kunde. Men är tacksam över att hon endå står kvar på min sida. Du är som en storasyster för mig och jag älskar dig så mycket! Samma med
Andreas Norberg ( peas, storasyster ) som alltid frågar hur man mår och varför jag skadar mig själv. För när nära människor frågar så tar jag inte illa upp. Jag vet att han frågar för att han är rädd om mig och bara vill kunna hjälpa till. Har alltid så fruktansvärt roligt med dig, jag älskar dig!
Sandra Sonesson är samma sak. Som ringer mig då och då och kommer bort och kollar till mig om hur allt går. Under den värsta tiden i 8an va det hon som kom hem till mig och satt med mig i flera timmar och tvättade mina uppskärda kroppsdelar och höll om mig då jag grät. Det är tack vare henne jag lever idag, hon räddade livet på mig flera gånger. Även om hon inte va i rummet just när jag ville dö så fanns hon alltid i mina tankar. Har så underbara minnen med dig, känt varandra i 11 år nu, fattar ni vad lång tid! Jag älskar dig!
Jag har även flera underbara vänner som bryr sig om mig och försöker få mig till skolan.
Jag har klasskompisar som berättar om prov jag missat och hjälper mig snacka med lärarna och ställer upp till mig till 1000%.
Jag har internet "vänner" som smsar eller skriver över msn eller vart det nu är och frågar hur min dag varit och att jag bara kan ringa om det är något.
Jag har underbara nära och kära som säger " vi träffas då DU vill, " vilket får mig att bli ennu en bit hel igen.
Jag har mina underbara släktingar ( kusiner, fastrar, farbor, moster och morföräldrar ) som ställer upp till mig och har koll på mig och försöker det bästa dom kan för att få mig att må bra.
Jag har min älskade lillasyster ( lillis ) som jag haft så otroligt mycket bråk med angående att hon hatar mig pågrund av att jag skär mig ( vilket jag förstår ) jag ska ju va en förebild för henne vilket jag inte blir på detta sett. Men iallafall så har hon äntligen börjat snacka med mig ( hon kollade inte ens åt mitt håll på 1-2 veckors tid ) vilket endå gör mig glad. För jag älskar henne av hela mitt hjärta!
Sedan har jag mina underbara föräldrar som ställer upp och gör allt för att jag ska må bra! ( dock ger de mig ingen kossa men men , hehe ). Åh, detta blev ett långt inlägg! Men jag hoppas att ni alla vet att jag älskar er så fruktansvärt mycket - vissa mer än andra. Ni är guld värda som stöttar mig men endå orkar ha er själva uppe vidytan! Ni är de bästa av de bästa! 

Ha en super trevlig fredags eftermiddag och kväll, ät god mat och njut av livet!

Pussar Josephine